Del 3 om mammas sjukdom<3
Hon fick både extra sprutor av morfin och lugnande varje timme tror jag det var dem gav dem extra doserna av det. När vi kom in så låg hon och kollade i hörnen och såg rädd ut. Hon illusionerar, vi som är i rummet med henne ser inget men hon ser grejer i hörnen. Jag sätter mig på stolen bredvid henne och tar hennes hand i min och då kollar hon på mig och säger mitt namn. Jag erbjöd mig att vaka den natten. Pappa och mina brödrar körde där ifrån och hant inte mer än till Gårdstånga förens dem fick vända igen och köra tillbaka. Mamma hade då börjat kipa efter luft och rädd som man blir när det handlar om ens egen mor så ringde jag pappa så dem kom. När dem väl kom så blev läget stabilt igen. Jag gick ut och satte mig bredvid pappa och börja gråta och sa att jag inte ville vara här inatt för jag ville inte vara den som vaknade imorgon om jag nu somnade inatt och inte se mamma andas. Så jag följde min instikt och åkte hem med dem andra.
Dagen efter ringer dem igen och säger att läget är kritsikt igen. Vi kör in allihopa och sitter där tills klockan 03:00 och läget blir stabilt igen. Vi alla åker hem efter att ha pratat med sjuksköterskan.
Tredje dagen ringer dem och säger att det är kritiskt igen. Så då är det bara att sätta sig i bilen och åka in igen. Men när vi kommer in denna kvällen så blir läget stabilt igen.
Den 21 december 2009 ringer dem på morgonen till pappa och säger att läget är riktigt kritiskt nu. Pappa ringer mig och säger att vi får själv välja om vi ska åka ner och ta vårt sista förväl eller om vi inte vill. Jag bestämmer mig för att jag ska åka ner och ta mitt sista förväl så jag sätter mig på första bästa bussen ner. Sitter och väntar på bussen ut till vipeholm som kommer och är full packad. Jag tänker att jag kan ta den nästa buss, och det gör jag. Jag sätter mig på bussen och tänker alla tankar jag inte vill tänka. Hoppar av på den vanliga hållplatsen och sen går jag uppåt mot hospice. Går över vipeholmsskolans skolgård och kommer till matsalen där pappa ringer mig och säger att jag kommit försent att hon redan tagit sitt sista andetag. Jag var kanske 200 meter bort ifrån huset där hon låg när han ringer och säger det. Jag släpper påsen jag har i handen och lägger mig ner på marken och börjar gråta. Där går folk förbi en som bara sneblickar en. Jag samlar mod och reser mig upp och börjar torka tårarna så gått det går. Jag kommer fram till dörren stannar ett tag för att samla mod för att kunna gå in. Jag kommer innanför dörren och går fram till mammas dörr. På dörrhandtaget hänger där en lapp där det står ”Gå till expeditionen och fråga en sköterska innan du går in”. Jag går till expeditionen och får tag på en sköterska där. Vi går tillbaka till dörren och hon öppnar dörren in till rummet. Hon säger till mig ”Tyvärr har vi inte hunnit göra vid henne ännu”. Jag säger bara till henne att det inte gör så mycket för mig. Jag går fram och sätter mig på stolen och kollar på mamma när hon ligger där i sängen. Det ser ut som om hon sover, men de ser ändån inte ut som om hon sover på ett annat sätt. Jag sitter med ett hopp i mitt hjärta att hon kanske drar ett till andetag. Jag sitter med en sköterska inne på rummet i säkert 10 min innan hon frågar om det är okey om hon går ut. Jag säger att det är helt okey med mig. Jag sätter mig närmare sängen och tar hennes hand i min som jag gjort så många gånger innan och börjar prata med henne i lugn och sakta röst. Jag säger till henne ”Du kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag kommer alltid att älska dig för den personen du är och för den personen du va”. Jag sitter kvar ett tag efter jag sagt orden till hennes fridfulla kropp. Jag känner hur min telefon ringer så jag går ut och svarar och får då reda på att mina brödrar är på väg ner.
