Detta är mitt liv!

Om ca 4 månader är det lite mer än 3 år sen jag höll dig i min famn och kunde känna dina ord. Nu är orden som bortblåsta för vissa men dem finns alltid kvar i mitt hjärta och i min hjärna. Hade du sett mig nu hade du varit stolt över mig. Jag vet att vi har bråkat mycket under dem 16 åren som jag fanns i ditt liv och jag ångrar varje sekund som vi bråkade nu i efterhand, men inget kommer förändras nu mer än att jag känner din närvaro varje dag och varje minut. Du finns alltid i närheten och jag kan alltid kolla upp på himlen och prata med dig om jag vill. Många skämt har jag stått ut med när vi fick reda på din sjukdom, många gråt har jag gått igenom under dem åren du var sjuk. Men tillsammans klarade vi iaf av dem åren vi fick med dig. Det var jobbigt att få det oväntade serverat på ett silverfat när man hela tiden hade fått så många hoppord att du skulle bli bra och sen kommer det man aldrig hoppats på. Ville egentligen inte lämna dig den första natten när det var kris. Jag ville verkligen stanna kvar och va hos dig, mitt hjärta ville det men min hjärna sa en helt annan sak. Jag lyssnade på hjärnan än att lyssna på hjärtat. Kommer ihåg det samtalet jag ringde den natten, jag visste inte vad jag skulle göra, jag visste inte vad som skulle hända. Hade jag vetat vad som skulle hända några dagar efter hade jag suttit där med dig den natten. Jag ångrar nu i efterhand att jag inte tog vara på tiden så mycket som jag ville. Det var smärtsamt att se dig den sista tiden men du fanns där alltid och var alltid den man kunde gråta ut hos. Det var mest dig jag pratade med om allt. Jag kunde aldrig prata med någon annan än dig eller någon som visste hur allt låg till. Vi har kanske inte fått all fakta om allt men vi har fått vara en del av dem åren du va sjuk. Du va en kämpe och kommer alltid va det för mig. Jag vet än idag att du kämpade för att få se oss växa upp och bli det vi ville. Kommer så ljust ihåg den dagen då det fruktande samtalet kom och jag visste inte vad jag skulle göra just då, jag ville bara till dig och få va med dig den sista stunden, jag kan inte stå för vad jag inte gjorde den dagen men jag kan stå för att jag gärna hade suttit där hos dig och få se dig en sista gång i livet innan du lämnade oss. Sorgen är svår men det börjar bli lättare att hantera det nu. Men den jobbigaste dagen kommer alltid va den 21/12 varje år. Varje jul tror jag du ska komma in genom dörren och hålla om mig, varje natt vill jag bara känna dina kramar innan man ska sova, men jag vet själv att det inte kommer hända igen förens vi ses igen. Hoppas du har det bra där du är nu, du har inte ont mer och du kan kolla ner på oss och se hur stora vi blivit och vad vi åstadkommit. Visst jag hade gärna haft dig här om 2 år när jag tar studenten men du kommer finnas med i tankarna och i mitt hjärta och när jag tar studenten ska jag kolla upp mot himlen och le för din skull. Jag hoppas du tittar ner och ser att jag skriver detta nu och jag hoppas du är stolt över den jag är idag och hur långt jag kommit i livet. Kommer aldrig glömma den du var och den du alltid kommer vara i mitt hjärta. Visst jag har bilder som påminner mig om dig och den dåliga tiden men jag kollar framåt och har den bra tiden med dig i tankarna.

Det är du som gjorde mig till den jag är idag.

Det är du som stod ut med mina gråt och skrik.

Det är du som tröstat mig när jag inte vet vem jag ska vända mig till.

Det är du som funnits där i 16 år för mig och stöttat mig.

Det är du som alltid kommer vara min mamma.

Det är du som kommer finnas i mitt hjärta som en stark person.

Det är du som kämpat dig igenom livet.

Det är du som lyssnat på alla bråk vi syskon haft.

Det är du som alltid kommer betyda mest för mig.

Känns jobbigt att det snart är 3 år sen, tiden går så snabbt. Vill bara spola tillbaka tiden några år och kunna hålla om dig igen. Jag lovar dig att uppfinner någon en tidsmaskin så ska jag åka tillbaka några år för att säga hur mycket jag älskar dig och hur mycket du betyder för mig. Du kommer alltid ha störst plats i mitt hjärta och ingen kommer kunna ta din plats. Du är min älskade mor och det är du som kommer kolla ner på oss och ge oss ett helvete i livet tills vi träffas igen. Men du har nog en plan för oss alla som vi inte vet om.

21/12-09 lämnade du oss alla i sorg och det var verkligen den dagen då vi verkligen förstod hur du hade kämpat hela tiden. Du är underbar mamma och kommer alltid va underbar. Glöm inte att vi saknar dig här nere och vi älskar dig för den du va. Hoppas du har det bra där uppe bland molnen medans vi här nere saknar dig så enormt mycket.

R.I.P Älskade Mamma<3